Inom ett samverkansprojekt mellan Malmö stad och Malmö universitet benämnt Känsla av sammanhang och agency i relation till lokala och globala utmaningar har vi undersökt hur mellanstadie-elever resonerar om komplexa miljöfrågor, eller wicked problems.
Vår utgångspunkt är ett intresse för att förstå hur kan det komma sig att mänskligheten är så handfallen och oförmögen att hantera frågor som t.ex. klimatförändring? Möjligen beror det på att frågorna är genuint komplexa där naturvetenskap och värderingar dels skiljer sig åt på många punkter och dels finns en viss osäkerhet. Exempelvis är vetenskapen överens om att klimatet påverkas och jordens medeltemperatur höjs på grund av människans handlingar, men hur klimatet kommer att påverkas är fortfarande oklart. Vidare så ger förslagen till åtgärder upphov till politiska och värderingsmässiga kontroverser.
Genom att genomföra workshops med processdrama där olika miljörelaterade wicked problems bearbetas har vi fått en mer varierad bild av hur mellanstadieelever resonerar om sådana frågor. Innehållet i de tre workshoparna, på två olika skolor, har tagits fram tillsammans med lärare och elever. De första två hade samma innehåll på båda skolorna: ”ekologisk, konventionell/lokal matproduktion ” och ”anpassning till en höjning av havsnivån”. Därefter genomfördes en utvärdering med elever, lärare och forskare vilket gav upphov till förslag på olika innehåll på de två skolorna: ”ätande av kött – ett miljödilemma” respektive ”utrotning av djur pga. avskogning”.
Workshoparna började med en kortare introduktion till ämnesområdet av lärare eller forskare och därefter en gruppaktivitet där elever fick roller. När det gäller matproduktion spelade eleverna odlare (konventionella respektive ekologiska) samt affärsägare. Vid gruppdiskussionen om höjning av havsnivå fick eleverna tre alternativ för att möta hotet om höjda vattennivåer att ta ställning till och argumentera utifrån: flytta hela samhället från havet, bygga om husen eller bygga skyddsvallar.
Analysen av samtalen under själva workshoparna och meta-diskussioner om dessa och framtida workshoppar har fokuserat på hur eleverna hanterar frågornas komplexitet, osäkerhet och de känslor som detta kan ge upphov till. Analysen är precis påbörjad men den preliminära slutsatsen är att elever i mellanstadie-åldern engageras av processdrama, bland annat eftersom det ger en möjlighet att leva sig in i och resonera från flera olika perspektiv. När det kommer till typen av och kvalitén i elevers gruppsamtal hävdar den engelske forskaren Niel Mercer dels att konstruktiva gruppsamtal är svåra att genomföra eftersom elever ofta inte vet vilken typ av samtal de förväntas föra. Mercer har föreslagit att samtalen oftast följer tre typer:
a) monologiska samtal (”jag tycker så och du tycker si … vi är inte överens”),
b) kumulativa samtal (eleverna bygger på varandras idéer för att lösa en uppgift)
c) utforskande samtal (elever frågar varandra, motiverar, granskar, argumenterar etc)
Samtalen som förts under detta projekt pekar på att ”kumulativa” samtal är vanligast, dvs. eleverna löser uppgiften genom att nå konsensus. Verkligt ”utforskande” samtal, dvs. att elever ber varandra om exempel, argument, dataunderlag etc. uppstår ibland. Detta kan triggas av lärarens kommentarer men oftast av det existerar olika synsätt på frågan inom samtalsgruppen.
Undervisning som är utmanande, utforskande och verkligt meningsskapande är viktig när det gäller komplexa framtidsfrågor som ibland negligeras och förnekas av konservativa krafter. Frågan om klimatförändring och dess konsekvenser är en sådan. Att bara föreläsa om den vedertagna vetenskapliga synen på frågan räcker inte utan det behövs också aktiviteter som triggar perspektivtagande och utmaningar av förgivettagnaden. Drama och rollspel på vetenskaplig grund kan engagera elever och sätta i gång tanke- och värderingsprocesser med potential att förändra.
Ansvariga från Malmö universitet är Valentina Pivotti, doktor i miljövetenskap och Clas Olander, professor i naturvetenskapernas didaktik.